Sista gången..Skulle du vara rädd?

Jag vill att innan du läser detta inlägget bara sätter igång den här låten.
Hoppas den betyder något för dig precis som den gör för mig.



♥♥
Tänk om du visste att det var sista gången du skulle sätta dig bakom ratten, sista gången du tog ett andetag, sista gången du nuddade marken och sa hejdå till dom du älskar mest här i världen. Sista gången du ens blinkade eller hann lyssna på den där favoritlåten igen innan du dör. Tänk ifall du visste att det var sista gången du skulle få se en solnedgång, sista gången du fick uppleva sommar och skratt. Vad skulle du göra med livet då? Skulle du uppskatta det mer om du visste hur och när du skulle dö?

Det jag ska berätta nu är något riktigt hemskt och overkligt. Helen och Anetts pappa har dött. En olycka igår kväll ute vid Rådmansö inträffade :( Helt otroligt att en människa bara kan försvinna ur livet sådär. Det blir svårt att acceptera det genom en olycka, och just på det här viset. Det kan ta en sekund sen är någon helt plötsligt borta och kommer aldrig mer tillbaka. Det är svårt att tänka sig. Jag tänker inte gå in på hur han dog men tragiskt är det. En sådan orättvisa det finns idag. Jag tror knappast på gud, som låter en så pass ung människa, med fem barn och mitt uppe i att leva, bara dör. Går inte ens att förstå eller föreställa sig hur Helen, Anett och deras familj mår just nu. Man vill göra så mycket men vet inte hur. Tänk att Börjes mamma fortfarande lever. Ska man behöva uppleva att sitt barn dör före en själv? 

20/11-09

Varför just han, varför nu och varför på detta sättet?
Det gör ont i mig att veta hur dåligt andra måste må nu. Hur fan kunde de hända? Han hjälpte till så mycket nu när Helen har flyttat och var alltid positiv. Jag tänker på alla ggr jag och Helen skojade med Börje, han hämtade oss alltid på krogen när vi behövde skjuts, var alltid en hjälpande människa som ställde upp. Hur blir det nu med kräftskivorna kommande åren, ingetnting blir som det en gång varit. Det är ofattbart, går inte att säga mer, bara att man ser livet på ett annat sätt och tar vara på tiden man har.

Man förknippar alltid vissa saker, dofter, foton, minnen och annat som kommer att göra en ledsen när någon går bort. Man får låta det ta sin tid, även om det gör ont nu så kommer det bli bättre, tro mig.. Jag tror inte att Börje hade velat att någon ska sörja honom, vi kommer till slut få bra minnen och komma ihåg honom på ett bra sätt för den person han var. Vi vet och måste acceptera att du aldrig mer kommer tillbaka. Du blev bara 44 år βörje. Men du blir mycket äldre i våra minnen. Ni ska veta att jag finns där för er, speciellt dig Helen som har vart min bästa vän sen lång tid tillbaka. Detta är något tragiskt som hänt, men något vi måste ta oss igenom tillsammans för att bearbeta all sorg, förtvivlan och förståelse hur det kunde gå så här..........Jag vill inte ta någon plats för er, utan bara försöka hjälpa till med denna text om att ni har rätt att känna osm ni gör, hoppas att den hjälpt er på något vis. Allting ordnar sig mina vänner, så småningom..

Life must go on

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0